Kalak av Kim Leine

Det har hänt nya saker sen jag skrev sist. Jennifer har slutat hos oss (trist!) och börjat jobba på Hertsöns bibliotek istället. Amanda (som vikarierade för Cecilia) tackade ja till att få tillsvidareanställning hos oss (yay!) och det är så himla roligt att jobba med henne. Där ser man, livet pendlar mellan gråt och skratt. Men jag och Lena kregar på som vanligt och trivs bra där vi är. Lena pratar rätt mycket om döden, pension och sluta jobba tidigare, men om inte Harry Boy och/eller Gud har andra planer, så lär ni få dras med oss ett tag till. 

Jag har nyss kommit mig ur en läs-svacka (jag skyller på mörkret och den ovanligt långa vintern). Det firar jag med att läsa en ovanligt mörk och jobbig roman. Kim Leines "Kalak" Nu är det tredje gången jag ser att en film har premiär och tänker "Hujja, den ser otäck ut, jag läser boken istället". För då kan man ju liksom kontrollera det obehagliga. Och obehagligt är det. Kim blir i tonåren sexuellt utnyttjad av sin egen far. Han kommer sig till slut ur situationen, bildar familj och utbildar sig till sjuksköterska, bland annat på Grönland. Men traumat får honom att leva ett destruktivt liv parallellt med familjelivet. 

Romanen innehåller mängder av beskrivningar av sex, mycket elände och äckel samt en trovärdig beskrivning av en människas nedstigning i drogmissbruk. Men det som får mig att läsa vidare är ett bra språk, ett driv i berättelsen och det som jag uppfattar som en kärleksförklaring till Grönland, dess kultur och folk. Jag läser varje ledig stund jag har och när jag är på jobbet så längtar jag hem för att få läsa igen. Kanske liknar min besatthet lite av Kims? Hur som helst är det en riktigt bra roman som förtjänar att läsas av många. Se gärna filmen, men läs boken först./Ulrika